Små platser kan ha stora röster i frågor om hållbarhet

Owe Ronström är professor emeritus i etnologi vid Uppsala universitet.

– Det här är tredje året av en satsning som handlar om att bredda och fördjupa samarbetet mellan Sverige och Indien. Att vi valt Indien beror på att vi har ett projekt tillsammans med Swaminathan Ramanathan, en indisk forskare som bor här på Gotland.

Vad ska ni diskutera?
– Ämnestematiken är hållbarhetsfrågor. Vi vill lyfta hur en av världens mest folkrika nationer kan samarbeta med en plats som Gotland med 60 000 invånare – och att det visat sig gå jättebra. När det kommer till hållbarhet brukar man utgå ifrån nationer eftersom det är så världen är konstruerad, men det är också viktigt att röster från platser som Visby och Gotland kan komma i kontakt och samarbeta direkt med människor på andra platser, utan att vi går via de nationella systemen. En viktig lärdom vi vill förmedla är att små platser kan ha stora röster i sammanhang som handlar om hållbarhet. 

– Gotland har haft vattenprojekt med indiska deltagare, samtidigt som svenskar har deltagit i projekt i Indien. Vi kommer förbi en del av den där nationella hänsynen eftersom det är så uppenbart att vi inte är nationella spelare. Ett av ledorden i panelsamtalen är connect and collect, vi vill binda samman och samla ihop erfarenheter och se att de förflyttas i olika riktningar. 

Du pratade om att ni hade projekt med Indien, kan du berätta mer vad det handlar om?
– Vi förmedlar och fixar men har inte varit inblandade i de fysiska projekten. Ett spännande projekt handlar om vattenförsörjning. Där har man utnyttjat erfarenheter från försöksprojekt i byar i Indien som man testat att omsätta här och tvärtom. Det finns också projekt som handlar om matförsörjning. I Indien har man gett bönder möjlighet att odla en tredje gröda, vanligast är att man bara har två. Den tredje grödan är solenergi. Man har utrustat bönder med solceller och fått dem att producera energi bredvid sina grödor. 

Vad hoppas ni få ut av att delta i Almedalen?
– Vi vill få syn på kunskaper som finns tillgängliga men som vi ännu inte vet om och sedan bidra till att förflytta dem. Förbinda och förflytta – det är vad vi hoppas på. 

– Som forskare har jag blivit lärd att man neutralt ska beskriva det man studerar. Det är en reaktiv inställning som inte längre duger när det gäller hållbarhet. Vi måste bli mer proaktiva och använda de kunskaper vi har för att bidra till det vi studerar. Att delta i Almedalsveckan är ett litet steg i den riktningen.