”Jag ville granska och ifrågasätta mina ställningstaganden”
Anders Wejryd, tidigare ärkebiskop som disputerar på avhandlingen ”Lutherhjälpen som försvann” vid teologiska institutionen. Hur kommer det sig att du intresserat dig för Lutherhjälpen?
– Jag kom med i styrelsen för den självständiga organisationen Lutherhjälpen som ungdomsgisslan 1970 och var kvar i tio år. Under de åren blev jag alltmer intresserad av den här folkliga rörelsen som nådde utanför det traditionellt kyrkliga, fastän rötterna var i kyrkan.
När Svenska kyrkan skulle bli mer tydligt organiserad inför troliga nya relationer mellan Svenska kyrkan och staten, blev Lutherhjälpen på 1980-talet helt och hållet del av Svenska kyrkans organisation med det vi idag kallar kyrkomötet som högsta beslutande organ. Åren omkring sekelskiftet var jag ordförande för den nämnd som var Lutherhjälpens styrorgan under kyrkomötet. Jag ville så här i efterhand gärna granska och ifrågasätta mina ställningstaganden.
2008 försvann namnet Lutherhjälpen. Därefter handlade det om olika varianter på benämningen Svenska kyrkans internationella arbete. Varför det? Vad har det lett till? Hur har ändringen tolkats av olika personer? Det har jag tyckt vara intressanta frågor.
Hur är det att forska om något som du själv varit delaktig i?
– Hade du frågat för några år sedan så hade jag sagt: ”Det ska man akta sig för. Det blir inte objektivt.” Dock mötte jag forskare som hävdade att kännedomen kan vändas till en fördel, om man bearbetar sina ställningstaganden, vågar ifrågasätta dem och reflekterar på djupet över vad det innebär att ha haft detta engagemang och olika maktpositioner. Jag ägnar en bra bit av avhandlingen åt metodfrågor i anslutning till detta och har också med ett autoetnografiskt kapitel för att läsaren ska få en chans att bedöma mina förförståelser och tendenser i de övriga kapitlen.
Vilka slutsatser har du kommit fram till?
– Framför allt: alla ville Lutherhjälpen väl! Ändå försvann den. Vi var tydligen många som underskattade vad det betydde att vara engagerad i något som man upplevde mer som ”sitt eget” än att vara en kugge i hela den stora Svenska kyrkan. Betydelsen av synliga och trovärdiga ledare kan inte överdrivas. Att namnet försvann, som en del i Svenska kyrkans varumärkesprocess, där allt skulle heta typ ”Svenska kyrkan i Uppsala” eller ”Svenska kyrkans internationella arbete”, upplevdes som en mycket stor omställning av de aktiva. Stora organisations- och varumärkesförändringar som dessa blir lätt mindre lyckade om man inte har ägnat väldigt mycket kraft åt konsekvensanalys, förberedelse, förankring och genomförande.
Åsa Malmberg