Uppsalaforskare granskar IPCC:s klimatrapporter

IPCC:s sjätte utvärderingsrapport om det vetenskapliga kunskapsläget kring klimatförändringar väntas i höst.

I april väntas IPCC fastställa rapporten "Den vetenskapliga grunden”, den första av tre huvudrapporter inom panelens sjätte arbetsprogram. Nyligen avslutades granskningen av en av delrapporterna, Effekter, anpassning och sårbarhet. I den beskrivs tänkbara hot och konsekvenser av klimatförändringar på mänskliga och naturliga system, liksom systemens kapacitet för att anpassa sig till klimatförändringarna. Tillägget ”Sammanfattning för beslutsfattare” vill även visa på alternativ för en globalt hållbar framtid baserad på rättvisa och integration.

En av forskarna som skickade in ansökan om att granska den andra delrapporten var Gesa Weyhenmeyer. Men det var inte första gången professorn i limnologi hjälpte klimatpanelen. Det sker regelbundet och 2019 var hon även medförfattare till IPCC:s specialrapport om havet och kryosfären. Premiären som granskare skedde dock redan 2007.

– Då blev jag tillfrågad av Naturvårdsverket om att bli expertgranskare. När jag en andra gång blev anlitad via andra kanaler var det som så kallad ”coordinating lead author” i och med att jag publicerat inom området.

Naturliga vattensystem hotas

Gesa Weyhenmeyers specialområde är akvatiska ekosystem. I sin forskning undersöker hon bland annat hur naturliga vattensystem och tillgången till rent vatten påverkas av utsläpp och globala klimatförändringar. När hon såg att den senaste delrapporten innehöll betydligt mer om akvatiska ekosystem än den gjorde 2013 blev hon väldigt glad. 

– Det vi på limnologen håller på med tas det mycket mer hänsyn till nu för tiden. Det är inte vår förtjänst, men det är kul att se att det går åt rätt håll.

I delrapporterna infogas tusentals kommentarer för klimatpanelen att ta hänsyn till. Därför måste man som granskare vara noga med att fokusera på relevanta påpekanden, berättar Gesa Weyhenmeyer. Den senaste delrapporten är fortfarande sekretessbelagd så hon får inte avslöja några detaljer. Men hennes fokus låg på ett kapitel om klimatets påverkan på ekosystem och ekosystemtjänster.

– Där kunde jag påpeka några saker som kanske inte var helt i linje med vad de senaste forskningsresultaten visar. Det kan handla om att man summerat någonting, men så står det något annat i texten. Det måste ju bli enhetligt - osäkerheten ska stämma. När man skriver att något är ”very likely” måste man kunna bevisa det med empiriska data, säger Gesa Weyhenmeyer.

Samtidigt noterar hon det omöjliga i att 20 författare från olika länder har koll på alla de senaste resultaten. Ibland saknas dessa, och att påpeka det är just granskarnas uppgift.

Polarområden förändras

Glaciologen Veijo Pohjola var också med och granskade specialrapporten 2019 om havet och kryosfären, planetens frusna delar. Med sin expertis inom snö och is tittade han framförallt på kapitlen om polarområden och fjällregioner och hur de förändras. Även om den senaste delrapporten inte tog upp lika mycket från hans forskning kunde han lägga till några kommentarer.

– Jag gjorde ett fåtal korrigeringar och hade en fråga där jag tyckte de borde vinkla på ett lite annat sätt. Sen så vet man ju inte om de tycker att det är vettigt eller görbart, det är upp till dem. För oss som granskare är det ändå viktigt att man får en chans att kunna kommentera och på så sätt kunna påverka det man tycker kan uttryckas på ett bättre sätt.

Det viktiga är att ha en öppen process för att inte få kritik om att vara en sluten process, menar Veijo Pohjola. Efter att rapporterna publicerats kan vem som helst läsa dem på IPCC:s hemsida och ta del av vetenskapssamhällets kommentarer och även författarteamens svar.

Vägen till att bli expertgranskare går via den nationella kontaktpunkten för IPCC, som i Sverige är SMHI. På institutets hemsida finns en länk där sökande får ange om de deltagit tidigare och vad de kan bidra med. Därefter undersöks om de kvalificerar sig som granskare.

Global urvalsprocess

Gesa Weyhenmeyer tror inte att någon nekas som har en akademisk titel och jobbar på ett universitet. Samtidigt är urvalsprocessen för medförfattarskap mer komplex än så; det är inte alltid de mest framstående forskarna som väljs ut.

– Eftersom alla länder måste vara representerade är det egentligen väldigt få personer inom ett visst område som får chansen. Om man sitter på expertkunskap och jobbar i Nepal eller liknande mindre nationer har man därför mycket större chans att bli medförfattare jämfört med om man sitter i Sverige.

Om allt går enligt planerna publiceras IPCC:s sjätte utvärderingsrapport i höst. Men de kapitel som granskas av flera vetenskapsområden har historiskt sett haft sina utmaningar, berättar Veijo Pohjola. Det finns avsnitt där det blivit tydligt att samhällsvetare och naturvetare haft olika metodik och angreppssätt. Ingen har dock velat att slutrapporten ska delas i två så man har varit tvungna att hitta sätt att integrera tillvägagångssätten.

– Jag känner naturvetare som jobbat i de här processerna och som berättar att naturvetarnas faktafokus till viss del krockat med samhällsvetenskapliga traditioner där texten är det bärande instrumentet.  Men samhällsvetarna har å andra sidan säkert tyckt det varit skevt att presentera fakta utan välbeskrivna argument. Samtidigt har det ju gått att lösa i tidigare rapporter. Där har de till slut lyckats få till en blandning så att det inte går att urskilja om det är en naturvetare eller en samhällsvetare som har skrivit avsnittet, säger Veijo Pohjola.

Som forskare är det viktigt att ta chansen att granska och korrekturläsa för att åstadkomma ett bra dokument, menar han. Gesa Weyhenmeyer håller med.

– Man kan verkligen påverka och jag tycker det är en central uppgift som vi forskare har. Det är i slutändan de här insatserna som översätter forskning till handling.