David Sumpter skapar struktur i det skenbart slumpvisa

"Fotboll är fyllt av siffror, mönster och former. Det är en guldgruva för en matematiker", säger David Sumpter.

Visst minns du ögonblicket då Zlatan invigde Friends Arena med den sagolika cykelspark som resulterade i hans och Sveriges fjärde mål mot England. "Magi, magi" utropade en ledande morgontidning, och nog för att vi bjöds på förtrollande fotbollskonst, men kan det vara möjligt att momentet även rymde en vetenskaplig dimension?

Ganska precis 100 år innan kvällen i Solna myntade Frey Svensson, professor i psykiatri vid Uppsala universitet, begreppet Det fria fältets schack. I samma essä fastslog han att ”i fotbollsspelet kommer intelligensen i allt” och önskade att ”de svenska universiteten allt mera måtte komma att intressera sig för det”. Det skulle dröja till år 2016 innan han hörsammades, men då David Sumpter, professor i tillämpad matematik, publicerade boken Soccermatics – Fotbollens matematik, skänkte den många ett nytt perspektiv på spelet.

– Fotboll är fyllt av siffror, mönster och former. Det är en guldgruva för en matematiker, och med rätt modell kan vi förklara hur och när saker inträffar. Självklart avgörs mycket av tillfälligheter, men ungefär var tredje skeende går att påverka. Genomslaget för Soccermatics har varit fantastiskt och idag samverkar vi dels med FC Barcelona, dels med Hammarby IF där jag och en av mina tidigare masterstudenter arbetar deltid med att utveckla deras spelstrategi.

David Sumpters premiärsäsong med Stockholmslaget kröntes med en allsvensk tredjeplats, varpå parterna snabbt enades om att fortsätta den gemensamma resan. Davids insatser finansieras av Stiftelsen för Strategisk Forskning, och även om vägen till SM-guldet tycks öppen undrar vän av ordning om en perfekt genomförd fotbollsmatch verkligen motiverar anslag som kunde ha nyttjats till mer traditionellt samhällsnyttig vetenskap?

– Det är en fullt relevant anmärkning som inte är helt enkel att besvara. För några år sedan var jag involverad i en studie som visade hur applåder styrs av gruppdynamik och vår rädsla att göra fel snarare än framträdandets kvalitet. Resultaten uppmärksammades internationellt, men i slutändan landade många i frågan varför vi ska betala forskare för en sådan studie. Jag har själv ägnat mycket tid åt just den aspekten av mitt arbete och nått slutsatsen att den bästa forskningen är den som lyckas balansera det vetenskapligt angelägna med de utmaningar som engagerar allmänheten.

David Sumpter definierar sig själv som samhällsorienterad problemlösare. Med matematiken som verktyg tar han sig an det som väcker hans nyfikenhet. Ur det till synes slumpartade skapar han statistiska strukturer som hjälper oss att förstå världen. Som doktorand i Manchester studerade han bisamhällets organisation och hur insekterna interagerar som grupp. Tjugo år senare har David utvecklat sina formler till att beskriva allt från de mekanismer som styr bostadssegregation till hur depression bland unga sprids socialt.

– Jag har nått den privilegierade position där jag har finansiering att göra i princip vad jag vill, och i fyra år ägnade sig min grupp åt Fun Fridays, dagar då vi enbart hängav oss åt frågeställningar som intresserade oss. Ena veckan utforskade vi polariseringen i Ukrainsk politik, nästa skapade vi simulationer av hur fiskar rör sig i stim. Många arbeten utmynnade i mer omfattande projekt, och för min egen del resulterade fredagarna i att jag tog ytterligare ett steg i den populärvetenskapliga riktningen, konstaterar David Sumpter.

Med blicken lyft bortom de kollegiala horisonterna har David även stärkt sitt fokus på universitetets tredje uppgift: att effektivt sprida sin kunskap i samhället. I debattinlägget I started caring about what people actually cared about ifrågasätter han akademins och de vetenskapliga skrifternas förkärlek för tidsödande skrivprocesser där eventuella avtryck ofta dröjer många år. I dess ställe förespråkar han utökade satsningar på juniora forskare och angelägen forskning med snabb och bred genomslagskraft.

– Det perfekta exemplet är Gapminder, appen som gav Hans Rosling en plattform att kommunicera sin kunskap till världen. Men mer än tio år efter hans genombrott saknas alltjämt en modell för att fånga upp nästa generations Rosling innan han eller hon fyller 65. Själv har jag en vision om att skapa ett mathematical media room, där forskare bistår journalister i att analysera omfattning, spridning och påverkan av specifika problem. Vi har redan sökt finansiering, och i dessa tider av tal om fake news och politiska utfall mot media är jag övertygad om att det är ett aktuellt och viktigt behov som vetenskapen kan och bör fylla!