Den här texten publicerades ursprungligen som en debattartikel i UNT 2024-02-12:

Förslaget från Forskningsfinansieringsutredningen om en ny myndighetsstruktur skjuter bredvid målet och kommer inte att göra svensk forskning vassare. En mer gedigen analys hade kunnat leda till förslag om direkta åtgärder för att förbättra befintliga system istället för att slänga ut allt och börja om från början.

Forskningsfinansieringsutredningen har lämnat ett förslag på ny myndighetsstruktur för finansiering av forskning i Sverige. Utredningen anser att tre nya myndigheter kan ta över statlig finansiering av forskning och innovation, samt att forskningsmedel som delas ut av andra myndigheter ska samlas ihop och flyttas in i den nya strukturen. Förändringarna ska lyfta Sverige som forskningsnation.

Uppsala universitet är remissinstans och är ombedda att tycka till om förslaget. Vi är kritiska på flera punkter.

Ett generellt problem är den ökade politiska styrning som utredningen öppnar för. Det finns en övertro på att politikers förmåga att förutsäga framtiden och vilken forskning som kommer leda till lösningar på specifika samhällsutmaningar. Förslaget har dessutom en beklaglig slagsida mot innovation och utmaningsdriven forskning, på bekostnad utrymmet för forskarinitierad forskning. Många studier visar nämligen att det är forskargrupper som bedriver fri och nyfikenhetsdriven forskning som generar huvuddelen av de banbrytande resultat som resulterar i samhällsomdanande framsteg och innovationer. Den insikten saknas i utredningen.

Redan i utgångsläget hamnar utredningen snett på två sätt:

1. En av utgångspunkterna för utredningen är problembeskrivningen att svensk forskning har en svag kvalitetsutveckling i förhållande till resurstillskotten och i relation till andra länder, alltså att vi får lite resultat för pengarna. Det stämmer inte. Den statliga tilldelningen till forskning har ökat, men samtidigt har lönekostnaderna i princip stigit med lika mycket. Universitetets egen analys av kvalitetsutvecklingen av svensk forskning visar att den fortfarande står sig väl i internationell konkurrens.
2. Utredningen inte har haft i uppdrag att titta på dagens forskningsfinansiärer och hur de fungerar. Det är en brist. Nu har man, utan närmare analys, kommit fram till att dagens system är ineffektivt. Det stämmer inte helt. Det finns en stor risk för att de delar som i dag fungerar väl förstörs. En gedigen analys hade kunnat leda till att utredningens förslag istället hade fokuserats på direkta åtgärder för att förbättra och reformera befintligt system.

Att världen har förändrats sedan millennieskiftet då nuvarande system för forskningsfinansiering byggdes, eller att vårt samhälle präglas av komplexa utmaningar är självklart inget vi ifrågasätter. Däremot tror vi inte att det förslag som utredningen lämnar uppfyller målen: Att Sverige får mer forskning i världsklass, bättre förutsättningar för internationella samarbeten eller bättre hantering av den infrastruktur som forskningen är beroende av. Vi tror inte heller på de påstådda besparingarna. Att inrätta nya myndigheter är dyrt.

En ytterligare aspekt är att utredningen föreslår att ansvaret för internationella samarbeten, inklusive samtliga EU-program, ska läggas på den nya myndigheten för strategisk forskning. Internationella samarbeten är en integrerad del i forskningen och kan inte hanteras separat. Internationalisering är ett kontinuerligt arbete som måste drivas gemensamt.

En bra del i förslaget handlar om långsiktig finansiering av storskalig forskningsinfrastruktur. Det välkomnar vi. Men förslaget bidrar i övrigt inte till att förbättra tillgången till nationell infrastruktur och inte heller till samordningen av digital forskningsinfrastruktur, vilket utredningen hade i uppdrag.

Uppsala universitet anser att det Sverige behöver är en övergripande nationell strategi för forskningsinfrastruktur, som tydliggör ansvarsfördelning, prioriteringar och långsiktig finansiering. Denna bör tas fram i samråd mellan lärosätena, forskningsfinansiärer, representanter från regioner och näringsliv. Vi anser också att regeringen bör inrätta en myndighet för digital forskningsinfrastruktur. Det borde utredningen krattat för, men valde andra fokus.

För att stärka svensk forskning och innovation behövs ett finansieringssystem som är förutsägbart, långsiktigt och där fördelning av forskningsmedel styrs av hög kvalitet. Det är lärosätenas basanslag, fria projektmedel samt långsiktiga och breda satsningar där medel fördelas i öppen konkurrens, som ger goda möjligheter att bygga upp internationellt starka forskningsmiljöer. Forskningen från dessa miljöer leder till att vi kan förstå och förklara komplexa samhällsutmaningar – ibland till och med innan de händer.

Forskningsfinansieringsutredningens förslag stärker politikernas inflytande och försvagar akademin. Det leder varken till världsledande forskning i samarbete med de bästa eller samhällsomdanande innovationer.

Anders Hagfeldt

Rektor vid Uppsala universitet